Jag har hört denna fina underbara låt på radion nu ett par gånger, väldigt tätt inpå. De samlas som en stor STOR klump i halsen då ja hör den. Sedan samlas de en massa tårar i mina ögon. Det går bara inte att hålla tårarna borta när jag hör den spelas.



Sedan hittade ja ett gammalt inlägg som jag skrev i den förra bloggen ja bloggade i..

"<3 Sorligt & Jobbigt
Det är kanske tjatigt för er att lyssna på mina jobbiga stunder. Sitter här på jobbet nu och när de inte finns något annat att göra än att bara sitta så börjar jag fundera på saker. Tänka på allt möjligt och de som kommer upp i huvudet är självklart Max.. Jag var hemma idag hos mamma och pappa. När jag satte mig i bilen så kände ja hur de luktade Max. Jag fick en klump i halsen och radion var på hög volym. Den sänkte jag, och sedan tittade jag i backspegeln. Nej ingen Max där. Alltså det är inge skoj längre, alla dessa inbillningar. Samma sak hemma. När jag satt på mitt rum så plötsligt öppnades min dörr. Max gjorde alltid de när den inte är helt stängd. Ja fick ont i hjärtat, ni vet när de dunkar till sådär hårt? Precis så. Men nej det var bara min söta katt Iris som ville titta till mig. Igår morse när jag slutade här på jobbet så började jag gråta i bilen hem. Det är verkligen svårt att förstå att man aldrig mer kommer kunna känna den voffsingens päls hans kramar som han gav oss. Inte kunna få se hans underbara fina bruna ögon. Hans ögon var något som jag var svag för. Finns inget finare än hans ögon. Nu sitter jag själv här på jobbet och har en klump i halsen. De är svårt att prata om detta tycker jag, utan att fälla en tår. Jag berättade lite för en kund jag hade i torsdags, visst ja fick tårar i ögonen då men jag började inte gråta. Men det gjorde jag senare sen när jag kom hem. Ni kanske tycker det är töntigt att jag gråter så mycket som jag gör. Men Max var speciell. Har man haft en hund i 9 år så är de kanske inte så himla konstigt att man saknar honom? Att det är svårt att släppa taget. Det är så otroligt tyst hemma, de är så ja vad ska jag säga, tomt känns det som. Idag vet jag inte hur många gånger jag kikade in i mammas och pappas rum för att se om han inte låg där vid väggen som han brukar göra när man kommer hem. Men icke, och självklart vet jag att han inte kommer  komma tillbaka. Han har det så bra i himlen nu. Där han slipper all smärta och konstigheter. Där kan han springa fritt och bara vara. : ) Jag vet att han finns här med oss, han sitter allt i bilen när man åker ut, han går nog runt hemma och tittat till oss. Jag trodde ärligt talat inte att de skulle bli såhär jobbigt. Visste inte att alla vi skulle reagera så som vi har gjort. Att jag syrran & mamma bröt ihop på jobbet, stod där och kramade om varandra och grät. Usch det är sorligt. Jag tycker att allt har gått så himla fort. Min sista promenad med honom var otroligt jobbig, jag gick och grät hela vägen, klappade Max, kramade om han, tog bilder på honom. Ville inte släppa taget, sedan när jag och johan skulle åka hem så var jag inte så ledsen, jag tänkte nog inte så mycket på de. Jag sa hejdå till mamma o pappa sedan gick vi. När vi kom hem fick jag en så otroligt ångestfylld kännsla inom mig. "Jag sa inte hejdå" Det var de ända ja kunde tänka på. Att jag inte hade gett honom en sista kram och sagt hejdå, och att han skulle ha det bra. Det gjorde ont i hela mig. Men sedan på onsdagen där den 20 Maj (-09) (Den dagen han skulle avlivas) Så följde han med mamma till salongen, vilket jag inte trodde. Det vart mycket jobbigare då, att se han gå runt där, ligga där och sova. Varje blick jag gav honom, och som han gav mig gjorde mig ledsen. Jag visste inte riktigt hur jag skulle klara utav den dagen. jag vart tillslut så himla ledsen så jag sa till syrran att jag tar fasen snart hunden och kör hem honom, jag orkar inte se honom.  Alltså jag menade inte något illa när jag sa det utan jag tyckte det vart så jobbigt när han var omkring mig.  Sedan kom pappa och hämtade honom efter en stund... Vilket jag hade hoppats att jag kunde få ge honom en sista puss på kinden och ett ögonblick från honom. Sedan vid ca halv 3 kom pappas syster och hämtade syrran, hon var så snäll som följde med till vetrinären. För att göra honom lugn och känna sig trygg. Hon bröt ihop där och det gjorde vi alla när vi såg våran bil på andra sidan gatan. Jag tänkte "Nej ni får inte, nej ni får inte!!!" Men han mådde faktiskt inte så bra våran vovve. Att de skulle bli såhär var tragiskt, sorligt, och sjukt jobbigt visste jag inte! Visst visste jag om att jag skulle må dåligt men inte såhär dåligt. Att de kunde gå så fort neråt för honom är så synd. För allt bus han hade för sig all spring i benen, dina långpromenader tillsammans med mamma. När vi badade dig maxen på öland, du var så glad när du fick bada och springa där på stranden. Finns ingen som kommer kunna ta din plats Max! Du kommer sedan aldrig bli bortglömd <3 Det kommer ta lite tid för mig att smälta allt men det får ni stå ut med.

Saknar dig Max <3
2009-05-24 @ 04:18:55"

Jag saknar verkligen dig våran 'bovve'! :'(